Nya Zeeland

Karta Rotorua

Idag blir det lite lugnare. Efter frukosten tittar vi på en fårshow, sedan på den utrotningshotade kiwifågeln och vi beskådar de stinkande och bubblande lersjöarna i centrum. Avslutningsvis besöker vi sjön Rotorua med dess svavelvik.

Efter frukosten (tur att diskarna åtminstone sköljs av – inte av oss) beger vi oss till Agrodome. Det är faktiskt inte så lätt att hitta ingången till fårshowen. Först hamnar vi på en nöjespark: en fritt fall från en kran, flygning över en trampolin i luftströmmen, zorbing (rullning nedför en kulle inuti en genomskinlig boll), åktur med Aquajet på en konstgjord vattenbana – vad nyzeeländarna än hittar på... Men vi lyckas ändå nå ingången till fårshowen i tid och njuter av underhållningsshowen med presentationen av de 19 olika fårraserna som finns i Nya Zeeland. Sedan följer en demonstration av klippning och till sist fårhundarna, som till slut hoppar över de tålmodiga (eller kanske narkotiserade?) fåren för att slutligen sitta på det största. Merinofåret är det mest imponerande.

Visningen fortsätter till Kiwi Encounter Show, där man berättar om livet och farorna för kiwifågeln. Kiwiägg från hela Nya Zeeland förflyttas till detta centrum, där de mäts, inspekteras och tas om hand. Kiwiägget är mycket större än ett hönsägg, trots att fågeln inte är större än en höna, och mycket tyngre än andra ägg i förhållande till fågeln. Guiden jämförde det med att en kvinna föder ett fyraårigt barn. Kiwifåglarna föds upp i cirka 6-12 månader tills de är kapabla att skydda sig själva, varefter de återförs till sin ursprungliga region och släpps ut i naturen. Höjdpunkten var en nattinkubation, där 3 kiwifåglar var aktiva (när hade de sin 12-timmars tidsförskjutning?).

Näsorna måste vänja sig vid svavellukten igen, så vi beger oss till de varma källorna, där många turister sätter ner fötterna – en dam rekommenderar det varmt, och de bubblande lersjöarna. Vi måste också ta en titt på sjön, som har en hel svavelvik – den syns till och med på Google Maps (Lake Rotorua).

Gabys filosofilektion: Första intrycket av det Nya Zeelands lugn och en liten avhandling om gourmanderna i Nya Zeeland. Men det röda vinet är fantastiskt!

Människorna - Lugn!

Det står åtminstone så i varje reseguide. Ett litet exempel: en taxichaufför kör i högerfilen (i ett land med vänstertrafik betyder det att han har lika bråttom som alla taxichaufförer över hela världen), ger lugnt blinkers till höger, kör lugnt nära bilen framför – och förlorar inte sitt lugn när den lugna (eller, som vi säger, motvilliga) bilföraren kör över till vänster, lugnt visar ett finger, lite oroligt hotar med näven genom det öppna fönstret, greppar sedan hårt om ratten för att med full fart köra förbi till vänster, glider in i högerfilen framför taxin, kör över till vänster igen och fortsätter sedan helt lugnt till höger efter att ha kört om bilen framför till vänster. De har verkligen lugn här!

Maten

Så står det i reseguiden: under 1980-talet förvandlades nyzeeländarna från gourmand till gourmet, kvalitet före kvantitet är devisen. Så beskriver den nyzeeländska kocken som skrivit kapitlet "Mat och dryck i Nya Zeeland". Faktum är att den nyzeeländska maten är influerad av alla kulturer, det finns både belgiska, irländska pubar, asiatiska (thailändska, kinesiska, koreanska) restauranger, italienare, greker – och naturligtvis de vanliga snabbmatskedjorna (McD, Wendys, KFC etc.). Det som var typiskt nyzeeländskt var åtminstone ostron på nyårsafton, samt grillade tonfisk- respektive laxfiléer. Men det första lammköttet fick vi först på den asiatiska restaurangen eller i en mataffär.

Däremot är "te-stunden" riktigt bra: där finns något för både de sötsugna (choklad i form av muffins, kakor, tårtor etc.) och för de matglada (skinka- och ostsmörgåsar, diverse kött-, ost-, spenat-, skinkpajer).

Och något som absolut inte får glömmas bort: det röda vinet! Vi har nu provat några olika vinmärken, cuvéerna av Merlot och Cabernet Sauvignon smakar utmärkt, och vi har just upptäckt en mataffär där det finns riktigt billigt vin. Imorgon ska vi ta bilen och kolla det närmare, eftersom vägen dit var för lång för att bära i ryggsäcken.

"Matlagningsmöjligheten" (cooking facility) på motellet består bara av en stekpanna med elanslutning, men den är tillräckligt stor för 2 biffar på vardera cirka 400 g. Det betyder för vegetarianerna bland oss att lite mer från fettkanten på de 400 g biffarna måste skäras bort, vilket innebär att salladen som tillbehör blir lite mindre än lammfiléerna dagen innan. Köttdietten har börjat!

Efter stads- och rundturerna i städerna lockar det oss ut i landets vidder: till den blå och gröna sjön, till Lake Tarawera - den näst största sjön i Nya Zeeland, och till spabadet i vårt motellrum.

Inte bara "lukten" från svavelsjön, utan även stadens ljud stör oss. Därför åker vi ut ur staden och in i naturen. Förbi ängar med får och kor och genom skogsområden tar vi oss över en serpentinväg till Blue Lake - den enda sjön man kan gå runt. Annars är vandringslederna mest från A till B, så man måste gå allt fram och tillbaka. Blue Lake är omgiven av höga ormbunkar, gräs och träd som ännu inte är identifierade (vi antar att det är cypresser, Kawaka och Pahautea, i alla fall ganska höga, utan grenar längre ner på stammen). De större och mindre ormbunkarna gömmer sig under skuggorna av de stora träden, ormbunkarna är också upp till 8 meter höga (okej, inte uppskattat utan efterläst) och har blad som är upp till 3 meter långa. Genom den smala vandringsleden känns skogen ganska gigantisk. Stigen slingrar sig först längs sjön, men klättrar sedan gradvis upp i högre höjder. Ibland möter vi mountainbikecyklister, löpare eller vandrare, ibland med hundar. Förutom oss är det inga andra som är ute och promenerar med kamera. Den himmelska lugnet störs dock av motorbåtarna. Blue Lake är hem för den lokala vattenskiklubben. Har jag redan nämnt att nyzeeländarna har något holländskt i sig? Skillnaden är att de inte har husvagnar utan båtar, alltid och överallt, fastspända på baksidan av bilarna. Och några av dessa större och mindre båtar åker runt på Blue Lake, andra drar vattenskikåkare efter sig. Det finns dock ett avspärrat område endast för simmare.

Vid sidan av Blue Lake ligger Green Lake, som är privatägd och därför endast kan beskådas från en utsiktsplats. Vi fortsätter sedan till Lake Tarawera, den näst största sjön i Nya Zeeland (den största är Lake Taupo), där båtfarare också dominerar. Enligt skyltarna finns det också gott om möjligheter till fiske här. Eftersom man inte kan vandra runt där, blir vårt besök inte så långt. Det är värt att nämna de brevlådor som plötsligt dyker upp på båda sidor om den smala serpentinvägen – här bor man verkligen avskilt. Framför oss kör en bil och tömmer soporna – vid varje infart flyger en bunt bruna säckar från lastutrymmet.

Längs vägen ligger staden som begravdes av vulkanen. Man kan besöka två brända hus – eller välja vårt alternativ och besöka kaféet. Som tur är finns det moln på himlen idag, så vi kan med gott samvete åka tillbaka till motellet lite tidigare och äntligen njuta av spabadet på den övertäckta terrassen, inklusive massageduschar och bubbelpool.

Kocken på det thailändska restaurangen hade överskattat Heikos matlagningshastighet: när jag redan är klar med min soppa, har han ingen chans att hinna ikapp mig med sina sataspett;-) Däremot var hans ris redan kallt när hans lamm anlände. Men det smakade gott – och vi njöt också av det röda vinet.