Vi lämnar den stinkande staden (idag morgon gav den oss en särskilt illaluktande doftmoln) och kör till Havelock North. Inte den direkta vägen, vi vill ju se lite av ön, så först till nordöstra kusten mot Whakatane, sedan via Opotiki söderut mot Gisborne, och därifrån mer eller mindre längs kusten på motorvägen (?) 2 via Napier och Hastings till Havelock North.
Rotorua gör avskedet lätt – det luktar återigen fruktansvärt. Punctligt kl. 10 lämnar vi staden för att en sista gång besöka souvenirbutiken i Agrodome – de hade de bästa vykorten. Därifrån återvänder vi till vår utgångspunkt, Geneva-motellet. Där upptäcker vi med en noggrann titt på vägkartan att den ursprungliga rutten går några kilometer via en "unsealed road", en grusväg som vi egentligen inte behöver. Så vi bestämmer oss för den längsta men vackraste rutten, först mot nordöst till Bay of Plenty. Den första delen av sträckan på motorväg 2 är väl utbyggd, delvis med omkörningsfil, så man kommer ganska snabbt fram. Och vi märker: i Nya Zeeland kan det regna!!! Efter att jag redan flera gånger har använt torkarna som blinkers, kommer de äntligen till rätt användning.
Nära östkusten förändras vegetationen. Efter de brända, låga buskarna övergår landskapet mer och mer till skog, med de redan välkända ormbunkarna som undervegetation till de större träden, och allt blir grönare (förmodligen också tack vare regnet ;-)). Från Opotiki vid Bay of Plenty leder motorväg 2 mot Gisborne (södra kusten) tvärs genom inlandet. Redan efter en kort sträcka börjar en 50 km lång ravin, där vägen slingrar sig högt ovanför en flod längs bergens åsar. En dröm för motorcyklister! Ravinen är ganska smal, man ser marken på bara några få ställen, och kullarna är täckta av skog. Det är underbart att köra längs den slingrande vägen, men utsikten för passageraren blir lite enformig med tiden. Lyckligtvis är det få bilar ute, de vanliga kiwi-släpvagnarna är naturligtvis alltid någonstans, men de kör precis lika fort som alla andra. I slutet av ravinen blir dalarna lite bredare, bergen är avskogade, och min förväntan om Nya Zeeland uppfylls: många, många fållor, som betar fridfullt på gröna kullar. Men också många nötkreatur betar och tuggar sin mat i lugn och ro på kullarna.
Om man vill köra 500 km blir det ganska ansträngande, drygt 400 km längs slingriga vägar, ständigt uppför och nedför. Det är alltid imponerande hur snett vägen är anlagd, vilket ger bra grepp. På korta sträckor kan vi ta en smak av "unsealed road" - och vi är glada över att dessa sträckor bara är så korta och inte de cirka 50 km som angavs på den ursprungliga rutten. Från Gisborne är det bara 200 km till Napier eller Havelock North, vårt egentliga mål. Även sträckan från Gisborne till Napier slingrar sig ständigt uppför och nedför med smala kurvor genom landet, egentligen borde det vara kustvägen, men oftast står ett eller annat berg i vägen eller hindrar utsikten över Stilla havet. Strax före Napier kommer motorvägen ut till kusten, nu blir vägarna lite plattare och rakare. Napier ligger pittoreskt vid en kulle som delar upp viken, och det finns mycket grönska mellan husen. Nu korsar vi bara Hastings, och sedan kommer Havelock North. Wine Country Motor Lodge lever upp till sitt namn, med ett fullt utrustat kök, ett spabad (förutom duschen), en pool - och lugn. Det är också verkligen nödvändigt, till höger, vänster och mittemot, och överallt finns det seniorbostäder, d.v.s. avgränsade områden med lägenheter eller hus för pensionärer, ibland med ett vårdhem. Pensionärerna verkar vara ganska pigga, det joggar och promenerar ganska många här, men kl. 9 måste de vara tillbaka.
Kvällen präglas av att undersöka vilka vinproducenter vi ska besöka först imorgon, och av förväntan inför vinprovningarna.
