Nya Zeeland

Karta Taupō

Idag besöker vi den största sjön i Nya Zeeland, Lake Taupo, tillsammans med den tillhörande staden Taupo och floden Waikato, som utgår därifrån. Waikato är Nya Zeelands längsta flod och mynnar så småningom ut i havet vid Auckland. Efteråt får vi uppleva en ordentlig dos av svavelstank i parken Wai-o-Tapu.

Idag är det starkt molnigt, det luktar illa, och vi beger oss vid 10-tiden (när room service kommer) till Taupo, den största sjön på ön. Resan (ungefär 80 km) går genom delvis brända landskap, och är något enformig längs den breda huvudvägen söderut. Även här finns det inte lika många får som jag hade föreställt mig i Nya Zeeland. När vi anländer till staden Taupo, kör vi först till hamnen, där en enorm, silverfärgad plåtfisk är uppsatt vid ingången. Vi parkerar bilen, tar en första promenad runt hamnen och tillbaka till strandpromenaden, och sedan beger vi oss, utan jackor och med solglasögon, till den markerade vandringsleden som följer Waikato-floden. Vandringsleden leder till Huka Falls, där jag enligt reseguiden hade förväntat mig ett riktigt vattenfall. Vägen fram till början av vandringsleden går längs vägen, och vägytan är ganska bullrig. Bilarna som kör förbi gör en motsvarande oljud, så det är inte så roligt att promenera här. En höjdpunkt är möjligheten att hoppa bungy från en Gateway-konstruktion vid stadens utkant ner i Waikato. Vattnet i floden är strålande grönt, klart och floden rinner genom en riktig ravin. Två hoppare kastar sig ner i djupet – man hör det även lite längre bort :-) När vandringsleden äntligen ska börja, är vi inte längre så sugna på att vandra 50 meter över floden – och vi återvänder till parkeringsplatsen. Förkylningen – som jag framgångsrikt har överfört till Heiko – har inte varit helt utan påverkan på avbrytandet av den egentliga utflykten. Vi passerar också en stor plats där campingbilar säljs – både enorma släpvagnar med utfällbara sidor, ombyggda bussar och bussliknande husvagnar, samt utbyggda skåpbilar. Försäljningen är i full gång.

Med bilen återvänder vi till Huka Falls, "vattenfallet" i Waikato. Det är egentligen bara några forsar, men vattnet har en underbar färg, och kombinationen av det vita skummet och det grönblå vattnet ser fantastiskt ut. Som en del av turistattraktionen susar en jetbåt förbi, dansar på vågorna och försöker få fram applåder, för att sedan vissla sig nedströms genom mitten.

De asiatiska och indiska turistbussarna underlättar vår avfärd, och vi fortsätter tillbaka längs vägen till Waiotapu Thermal Wonderland. Det stora miraklet är att våra näsor också klarade av det;-) Under tiden har vinden skingrat molnen och solen kommer alltmer fram. Framför ingången finns det till och med toaletter för cyklar – det har världen ännu inte sett. Vi funderar på om vi ska titta på geysern nästa morgon (alltid klockan 10:15), men då måste vi gå upp för tidigt. Vid biljettköpet får vi skriva in oss i en lista för att det ska vara lättare att kontrollera vilka som har fallit ner i ett hål. Det finns tre leder markerade, och varje av de totalt 25 bubblande hålen har ett eget namn, lika vackert klingande som Devil's Home, Devil's Ink Pot, Devil's Bath, men också Opal Pool, Artist's Palette, Champagne Pool och Panoramic View. Leden går genom soliga och skuggiga områden, oftast luktar det fruktansvärt. Det gula är svavel, rödbrunt är järnoxiden (eller rost), vitt är kisel, etc. Därför också namnet Artist's Palette, det skimrar i alla tänkbara färger. Vattenfallet är återigen ganska litet, men det leder ner i en riktig sjö. Till sist kommer en neongrön sjö (en trafikvänlig färg!), "The Devil's Bath". I souvenirbutiken hittar vi äntligen riktiga nyzeeländska läderhattar – men den röda färgen har vi redan absorberat i den övre delen av kroppen under den senaste timmen. Ozonhålet hälsar. Vi var trots allt ute i en timme, men det var uppenbarligen inte tillräckligt skuggigt. Lyckligtvis har vi tillräckligt med Aloe Vera-gel med oss.

Karta Hastings / Hawke's Bay

Vi lämnar den stinkande staden (idag morgon gav den oss en särskilt illaluktande doftmoln) och kör till Havelock North. Inte den direkta vägen, vi vill ju se lite av ön, så först till nordöstra kusten mot Whakatane, sedan via Opotiki söderut mot Gisborne, och därifrån mer eller mindre längs kusten på motorvägen (?) 2 via Napier och Hastings till Havelock North.

Rotorua gör avskedet lätt – det luktar återigen fruktansvärt. Punctligt kl. 10 lämnar vi staden för att en sista gång besöka souvenirbutiken i Agrodome – de hade de bästa vykorten. Därifrån återvänder vi till vår utgångspunkt, Geneva-motellet. Där upptäcker vi med en noggrann titt på vägkartan att den ursprungliga rutten går några kilometer via en "unsealed road", en grusväg som vi egentligen inte behöver. Så vi bestämmer oss för den längsta men vackraste rutten, först mot nordöst till Bay of Plenty. Den första delen av sträckan på motorväg 2 är väl utbyggd, delvis med omkörningsfil, så man kommer ganska snabbt fram. Och vi märker: i Nya Zeeland kan det regna!!! Efter att jag redan flera gånger har använt torkarna som blinkers, kommer de äntligen till rätt användning.

Nära östkusten förändras vegetationen. Efter de brända, låga buskarna övergår landskapet mer och mer till skog, med de redan välkända ormbunkarna som undervegetation till de större träden, och allt blir grönare (förmodligen också tack vare regnet ;-)). Från Opotiki vid Bay of Plenty leder motorväg 2 mot Gisborne (södra kusten) tvärs genom inlandet. Redan efter en kort sträcka börjar en 50 km lång ravin, där vägen slingrar sig högt ovanför en flod längs bergens åsar. En dröm för motorcyklister! Ravinen är ganska smal, man ser marken på bara några få ställen, och kullarna är täckta av skog. Det är underbart att köra längs den slingrande vägen, men utsikten för passageraren blir lite enformig med tiden. Lyckligtvis är det få bilar ute, de vanliga kiwi-släpvagnarna är naturligtvis alltid någonstans, men de kör precis lika fort som alla andra. I slutet av ravinen blir dalarna lite bredare, bergen är avskogade, och min förväntan om Nya Zeeland uppfylls: många, många fållor, som betar fridfullt på gröna kullar. Men också många nötkreatur betar och tuggar sin mat i lugn och ro på kullarna.

Om man vill köra 500 km blir det ganska ansträngande, drygt 400 km längs slingriga vägar, ständigt uppför och nedför. Det är alltid imponerande hur snett vägen är anlagd, vilket ger bra grepp. På korta sträckor kan vi ta en smak av "unsealed road" - och vi är glada över att dessa sträckor bara är så korta och inte de cirka 50 km som angavs på den ursprungliga rutten. Från Gisborne är det bara 200 km till Napier eller Havelock North, vårt egentliga mål. Även sträckan från Gisborne till Napier slingrar sig ständigt uppför och nedför med smala kurvor genom landet, egentligen borde det vara kustvägen, men oftast står ett eller annat berg i vägen eller hindrar utsikten över Stilla havet. Strax före Napier kommer motorvägen ut till kusten, nu blir vägarna lite plattare och rakare. Napier ligger pittoreskt vid en kulle som delar upp viken, och det finns mycket grönska mellan husen. Nu korsar vi bara Hastings, och sedan kommer Havelock North. Wine Country Motor Lodge lever upp till sitt namn, med ett fullt utrustat kök, ett spabad (förutom duschen), en pool - och lugn. Det är också verkligen nödvändigt, till höger, vänster och mittemot, och överallt finns det seniorbostäder, d.v.s. avgränsade områden med lägenheter eller hus för pensionärer, ibland med ett vårdhem. Pensionärerna verkar vara ganska pigga, det joggar och promenerar ganska många här, men kl. 9 måste de vara tillbaka.

Kvällen präglas av att undersöka vilka vinproducenter vi ska besöka först imorgon, och av förväntan inför vinprovningarna.

Efter en utforskningsresa genom Napier ägnar vi resten av dagen åt vinprovningar: Esk Valley Estate, Vidal Wines och sist men inte minst Black Barn.

Efter den långa resan är en kort joggingtur nödvändig. Efter frukosten beger vi oss till Napier för att utforska den härliga staden. De har faktiskt en strandpromenad, men det kan också bero på att stranden inte är täckt av vit sand utan av svart grus. Det finns definitivt inte mycket att göra för de fyra livräddarna som vaktar den långa stranden. Vi fortsätter genom den lilla stadsparken Centinnental Gardens, som är vackert anlagd, till och med med ett riktigt vattenfall (men den bevattnas på måndag morgon), till utsiktsplatsen Bluff Point, som tronar på kullen. Kiwiarna är bergsklättrare, så branta stigar är särskilt markerade i Tyskland. Vi promenerar ganska långsamt och stadigt uppför den branta stigen, sedan går det nerför en kort bit (så vi kan vila lite), för att sedan ta oss an den sista stigningen till utsiktsplatsen. Utsikten är blandad; hamnen i Napier är inte särskilt stor, men man har en bra överblick över Hawke's Bay i en ganska stor radie norrut (men sikten räcker inte riktigt ända till Gisborne ;-)). Eftersom vi tog fel väg för att gå ner, kommer vi tillbaka till havsnivå på andra sidan kullen, och vi måste gå tillbaka längs hamnen. Åtminstone finns det en gångväg vid vägkanten. Vi har verkligen förtjänat våra muffins, och dessutom är en vinprovning på tom mage inte att rekommendera (särskilt inte för föraren).

Heiko har kollat upp alla 35 vinproducenter som finns listade på kartan i Johnson-guiden och valt ut de bästa, eller de som beskrivs som särskilt bra, som vi nu ska besöka i ordning. Den vinproducent som ligger längst bort är Esk Valley Estate, som vi besöker först. Rosévinerna (en Merlot) smakar redan utmärkt, och efter en noggrann provning bestämmer vi oss för att köpa rosévinet och den röda Merlot-vinet. Nästa vinproducent ligger mitt i Hastings, Vidal Wines, och har även en restaurang. Det är lite mer turistigt här. Efter att ha provat tre röda viner och en rosé bestämmer vi oss för Pinot Noir. Den tredje producenten ligger bara 15 minuters gångavstånd från motellet – men man vet ju inte i förväg hur många vinflaskor man kommer att vilja bära tillbaka. Här finns det bara en rosé, en cuvée från 2004 (Merlot, Cabernet Sauvignon, Malbec) och en Merlot att prova. Endast rosévinet övertygade oss, och vi får en kyld flaska av den – som vi öppnar och provar redan ikväll.