Efter stads- och rundturerna i städerna lockar det oss ut i landets vidder: till den blå och gröna sjön, till Lake Tarawera - den näst största sjön i Nya Zeeland, och till spabadet i vårt motellrum.

Inte bara "lukten" från svavelsjön, utan även stadens ljud stör oss. Därför åker vi ut ur staden och in i naturen. Förbi ängar med får och kor och genom skogsområden tar vi oss över en serpentinväg till Blue Lake - den enda sjön man kan gå runt. Annars är vandringslederna mest från A till B, så man måste gå allt fram och tillbaka. Blue Lake är omgiven av höga ormbunkar, gräs och träd som ännu inte är identifierade (vi antar att det är cypresser, Kawaka och Pahautea, i alla fall ganska höga, utan grenar längre ner på stammen). De större och mindre ormbunkarna gömmer sig under skuggorna av de stora träden, ormbunkarna är också upp till 8 meter höga (okej, inte uppskattat utan efterläst) och har blad som är upp till 3 meter långa. Genom den smala vandringsleden känns skogen ganska gigantisk. Stigen slingrar sig först längs sjön, men klättrar sedan gradvis upp i högre höjder. Ibland möter vi mountainbikecyklister, löpare eller vandrare, ibland med hundar. Förutom oss är det inga andra som är ute och promenerar med kamera. Den himmelska lugnet störs dock av motorbåtarna. Blue Lake är hem för den lokala vattenskiklubben. Har jag redan nämnt att nyzeeländarna har något holländskt i sig? Skillnaden är att de inte har husvagnar utan båtar, alltid och överallt, fastspända på baksidan av bilarna. Och några av dessa större och mindre båtar åker runt på Blue Lake, andra drar vattenskikåkare efter sig. Det finns dock ett avspärrat område endast för simmare.

Vid sidan av Blue Lake ligger Green Lake, som är privatägd och därför endast kan beskådas från en utsiktsplats. Vi fortsätter sedan till Lake Tarawera, den näst största sjön i Nya Zeeland (den största är Lake Taupo), där båtfarare också dominerar. Enligt skyltarna finns det också gott om möjligheter till fiske här. Eftersom man inte kan vandra runt där, blir vårt besök inte så långt. Det är värt att nämna de brevlådor som plötsligt dyker upp på båda sidor om den smala serpentinvägen – här bor man verkligen avskilt. Framför oss kör en bil och tömmer soporna – vid varje infart flyger en bunt bruna säckar från lastutrymmet.

Längs vägen ligger staden som begravdes av vulkanen. Man kan besöka två brända hus – eller välja vårt alternativ och besöka kaféet. Som tur är finns det moln på himlen idag, så vi kan med gott samvete åka tillbaka till motellet lite tidigare och äntligen njuta av spabadet på den övertäckta terrassen, inklusive massageduschar och bubbelpool.

Kocken på det thailändska restaurangen hade överskattat Heikos matlagningshastighet: när jag redan är klar med min soppa, har han ingen chans att hinna ikapp mig med sina sataspett;-) Däremot var hans ris redan kallt när hans lamm anlände. Men det smakade gott – och vi njöt också av det röda vinet.