Vi är tillbaka i Schweinfurt! I Odenwald var inte vädret så bra, och vi "vill" tillbaka till Franken-Schweiz. I Schweinfurt känner vi till en superbra glassbar (El Corso) med enorma glasskålar, och parkeringsplatsen är centralt belägen, 10 minuters promenad till centrum, längs Main-cykelvägen – och även till hamnen med de stora marknaderna. Där köpte vi äntligen brandsläckaren "för syns skull" (ett måste för parkeringsplatser, men jag är säker på att ingen annan följer dessa regler). Och på Camping-Oase vid tågstationen upptäckte vi äntligen den portabla gasgrillen från Weber som vi har saknat hela tiden! Den visade sig vara jättebra redan på lördagen, framför allt den snabba packningen före det stora åskvädret. Vi hade riktigt tur, det kraftiga regnet började först efter middagen, så vi kunde njuta av resten av vinet inomhus. Mitt i natten kom det ett stort åskväder, det låter ganska läskigt när regnet piskar ner på taket, men för att se blixtarna måste vi dra upp mörkläggningen lite i sovdelen. Det är ett öronbedövande ljud, inte ens öronproppar hjälper.
På söndagen njuter vi av det kvava vädret på Main-cykelvägen, den här gången går vi uppströms mot Bamberg. Vid Kaltenhof räcker det, vi vänder och besöker glassbaren igen innan vi promenerar tillbaka till parkeringsplatsen. Under vår sista natt i Schweinfurt är parkeringsplatsen väldigt tom, förutom oss är det bara 4 andra campare kvar, helt annorlunda än nätterna innan med upp till 25 husbilar. På kvällen och natten upprepas spelet med snabb packning, resten av kvällen inomhus och mitt i natten det läskiga spektaklet av ett åskväder med kraftigt regn.
Under tiden är vi mycket snabbare och mer vana vid att packa och åka iväg. Från Schweinfurt åker vi via Geiselwind till Schlüsselfeld till PhoeniX servicecenter. Där blir vi uppskjuten till torsdag (normalt väntar man på en verkstadstid i 10-12 veckor, vi är ändå lite före i kön) på grund av det defekta låset på skåpet och kranen. Är det verkligen tröst att få vänta så länge på en verkstadstid? Jag upplever det mer som en förolämpning.
Så vi åker vidare till Bad Windsheim, via smala, delvis kraftigt skadade landsvägar. Utmaningen med mötande stora transportfordon räcker för ett tag. I Bad Windsheim testar vi den legendariska PhoeniX-husbilsplatsen direkt vid Franken-Therme. Trots förväntningarna är platschefen väldigt vänlig, förklarar detaljer om vattentanken och de olika slangkropparnas dimensioner och rekommenderar den sevärda museikyrkan – förutom alla kuponger från alla möjliga butiker i Bad Windsheim som ingår i parkeringsavgiften. Man kommer inte bara billigare in på termerna, utan också på kaffe, vin och mat.
Bakeri i Bad Windsheim
Värdshuset "Goldener Adler", Bad Windsheim
Kyrka, Bad Windsheim
Ingången till kyrkan, Bad Windsheim
Roland, Bad Windsheim
Kyrka, Bad Windsheim
Korsvirkeshus, Bad Windsheim
Förbi termerna går det genom den sevärda kurparken med örtagård, som för närvarande inte är helt välskött, en kaktusodling och enorma krukor med yucca-palmer och benjaminer. I slutet av kurparken finns järnvägsstationen, och därifrån går det direkt in i de gamla stadsgatorna. När man promenerar genom staden får man intrycket att de har bestämt sig för att sätta en parkeringsmätare, brevlåda, lykta eller annan skylt framför varje särskilt vackert korsvirkeshus. Det är roligt! Väderet växlar ständigt mellan mörka moln med kraftigt regn, vind och strålande solsken. Man kan då väldigt bra utnyttja regnet för att skriva ett inlägg till webbsidan.
Från Bad Windsheim åker vi till Neunkirchen am Brand på tisdagen. Vi vill äntligen få stödbenen reparerade och har redan väntat i 2 veckor på mötet, eftersom Lohmanns (Orthos Reisemobile) ställer ut på Off-Road-mässan i Bad Kissingen och först kom tillbaka på måndagen. Försiktigt, som vi har blivit, bekräftade vi också mötet via e-post. Herr Lohmann tog det dock inte riktigt på allvar. Han skulle normalt ha 4 veckors varsel för ett möte, sa han till oss – ja, vi hade ju redan haft 2 veckor, och dessutom hade vi ju bara tagit hans mötesförslag. Om han inte läser sina e-postmeddelanden och dessutom inte kan sina möten utantill eller skriver in dem i en kalender ser vi inte det som vårt problem. Efter en längre diskussion gick han med på att pressa in oss – vi kan också blockera hans gård så länge tills han utför reparationen, nu har vi bara tidspressen att äntligen åka norrut.
På eftermiddagen återvände vi till Bad Windsheim, njöt av promenaden genom den gamla staden och middagen på den grekiska restaurangen på terrassen. På onsdagen kunde vi (för första gången!) sova länge och åkte sedan mot Mittag vidare till Aschbach, där tre WoMo-premiumtillverkare är verksamma: Morelo, PhoeniX och (separerade endast av en kyrkogård) Concorde. Concorde tillhandahåller också en parkeringsplats gratis, med en automatstation för tömning och påfyllning, och en gratis!!! brödservice på morgonen – bröden läggs helt enkelt på trappan – det är en riktigt bekväm service! I gengäld besöker vi även konkurrenternas modeller i utställningen, som också ser ganska imponerande ut.
På torsdagen åker vi tidigt till grannkommunen Schlüsselfeld till PhoeniX servicecenter. Vi kommer inte bara dit i tid klockan 10, vi får också hjälp direkt. Och efter en timme lämnas fordonet tillbaka till oss: kranen är fastsatt, låset på skåpet är enligt uppgift utbytt. Eftersom problemet kvarstår, men servicechefen Herr Kraus förnekar det och säger att det aldrig har varit så, åker vi ändå. Vad ska vi bråka mer om den usla, oacceptabla servicen från PhoeniX, det lönar sig inte. Och enligt vad vi har hört från andra parkeringsgrannar är det inte bättre hos de andra tillverkarna.
Resan fortsätter via Stockstadt (tvätthantering för lastbilar och husbilar), Mainaschaff (kaffe och avsked från hemmet) vidare till Mainz. Där är (förhoppningsvis) den sista stationen som skiljer oss från Skandinavien-resan. Från Mainz är det enklare att åka till Frankfurt till tandläkaren, och jag har fått en tid klockan 9, vilket betyder att jag måste gå upp klockan 6:30. Bara tanken på det gör mig trött!
I Mainz promenerar vi igen genom den gamla staden, upptäcker en restaurang som heter "Oma Else" och vi måste såklart besöka den igen som en minne för Heikos mormor. Det var värt det, det smakade väldigt gott!
Sida 3 av 7