Från Bad Windsheim åker vi till Neunkirchen am Brand på tisdagen. Vi vill äntligen få stödbenen reparerade och har redan väntat i 2 veckor på mötet, eftersom Lohmanns (Orthos Reisemobile) ställer ut på Off-Road-mässan i Bad Kissingen och först kom tillbaka på måndagen. Försiktigt, som vi har blivit, bekräftade vi också mötet via e-post. Herr Lohmann tog det dock inte riktigt på allvar. Han skulle normalt ha 4 veckors varsel för ett möte, sa han till oss – ja, vi hade ju redan haft 2 veckor, och dessutom hade vi ju bara tagit hans mötesförslag. Om han inte läser sina e-postmeddelanden och dessutom inte kan sina möten utantill eller skriver in dem i en kalender ser vi inte det som vårt problem. Efter en längre diskussion gick han med på att pressa in oss – vi kan också blockera hans gård så länge tills han utför reparationen, nu har vi bara tidspressen att äntligen åka norrut.
På eftermiddagen återvände vi till Bad Windsheim, njöt av promenaden genom den gamla staden och middagen på den grekiska restaurangen på terrassen. På onsdagen kunde vi (för första gången!) sova länge och åkte sedan mot Mittag vidare till Aschbach, där tre WoMo-premiumtillverkare är verksamma: Morelo, PhoeniX och (separerade endast av en kyrkogård) Concorde. Concorde tillhandahåller också en parkeringsplats gratis, med en automatstation för tömning och påfyllning, och en gratis!!! brödservice på morgonen – bröden läggs helt enkelt på trappan – det är en riktigt bekväm service! I gengäld besöker vi även konkurrenternas modeller i utställningen, som också ser ganska imponerande ut.
På torsdagen åker vi tidigt till grannkommunen Schlüsselfeld till PhoeniX servicecenter. Vi kommer inte bara dit i tid klockan 10, vi får också hjälp direkt. Och efter en timme lämnas fordonet tillbaka till oss: kranen är fastsatt, låset på skåpet är enligt uppgift utbytt. Eftersom problemet kvarstår, men servicechefen Herr Kraus förnekar det och säger att det aldrig har varit så, åker vi ändå. Vad ska vi bråka mer om den usla, oacceptabla servicen från PhoeniX, det lönar sig inte. Och enligt vad vi har hört från andra parkeringsgrannar är det inte bättre hos de andra tillverkarna.
Resan fortsätter via Stockstadt (tvätthantering för lastbilar och husbilar), Mainaschaff (kaffe och avsked från hemmet) vidare till Mainz. Där är (förhoppningsvis) den sista stationen som skiljer oss från Skandinavien-resan. Från Mainz är det enklare att åka till Frankfurt till tandläkaren, och jag har fått en tid klockan 9, vilket betyder att jag måste gå upp klockan 6:30. Bara tanken på det gör mig trött!
I Mainz promenerar vi igen genom den gamla staden, upptäcker en restaurang som heter "Oma Else" och vi måste såklart besöka den igen som en minne för Heikos mormor. Det var värt det, det smakade väldigt gott!
