Australien 1999

Karta Melbourne / Great Ocean Road

Det är molnigt igen idag, så vi lämnar lyxstugan för att åka och se några fler vattenfall. Från Wonderland Carpark vandrar vi först den längre vägen till Turret Falls. Även om leden är klassad som ”medium” är det en lätt promenad genom skogen. Vattenfallen är inte särskilt spektakulära, men promenaden dit var värd det. När vi återvänder till parkeringen går vi i motsatt riktning till Splitter Falls. Här är ”medium” mer passande igen, man måste klättra över stenblock, ibland på extremt smala stigar genom klipporna, och allt detta i nedförsbacke till en början. Efter en träbro fortsätter stigen genom skogen och genom meterhöga ormbunkar, förbi uråldriga eukalyptusträd, tills man kommer ut precis vid foten av vattenfallet. Här får vi känna på det ombytliga vädret, det börjar regna då och då innan solen tittar fram igen. Uppstigningen till parkeringen är alltså mycket mer ansträngande än nedstigningen till vattenfallet. Vi är alla överens om att vi gillar det bättre tvärtom!

Resan fortsätter sedan med bil längs den slingrande vägen till Mackenzie Falls. Även där går vägen först ner till vattenfallets fot. Vägen här är helt cementerad, med 263 steg däremellan. Nedstigningen är lätt och utsikten underbar. Det här vattenfallet är något högre (än de andra) och klippan som vattnet forsar ner från är polerad och slät. Klättringen tillbaka till bilen är återigen ansträngande, men vi klarar det med nöd och näppe. Vi njöt även av denna tur i strålande solsken.

Vi lämnar sedan Grampians på väg söderut, på väg till Great Ocean Road. Landskapet förändras nu från de steniga, trädbevuxna kullarna i Grampians till böljande gräsbevuxna kullar med nästan rundade kullar. Great Ocean Road börjar fortfarande i inlandet, men efter några kilometer (då vi ser en koala på vägen) når vi äntligen Indiska oceanen. Kusten består av höga, gulaktiga, brant sluttande klippor som bildar bisarra mönster. En stormvind blåser när vi passerar sevärdheterna en efter en: Tower Bridge, Loch Ard Gorge, där skeppsvrak ligger (någonstans under vattnet), och de 12 apostlarna (som förmodligen bara kan ses från havssidan). På grund av den starka vinden blir molnen tjockare och svartare igen, det blir också kallare och så fortsätter vi vår resa till ”Apollo Bay”. Vi kommer dit precis lagom till stängningsdags halv sju och lyckas precis få tag på en hytt. Som belöning för denna ansträngande dag unnar vi oss en måltid på en italiensk restaurang, första gången som Heiko har behövt slåss med sin pizza (han vann förstås!), och nu vet vi också hur stor en ”full karaff” är: 1 liter!

Olyckligtvis regnar det fortfarande (eller är det igen?) Och så går vi norrut och i inlandet. ”Great Ocean Road” följer kusten ett tag tills den går inåt landet från ”Anglesea”. ”Geelong” är en större stad, härifrån blir trafiken tyngre och motorvägen till Melbourne börjar.

Vid ankomsten dit följer vi ”City” -skylten tills vi är mitt i den och står vid Botanic Gardens. Detta är den största och vackraste botaniska trädgård vi någonsin har sett, en otrolig variation av olika träd, buskar, palmer, kaktusar, blommor, allt omgivet av gräsytor som man inte bara får gå på, det finns bänkar överallt, en sjö sträcker sig genom parken, man kan mata fåglar, det är helt enkelt fantastiskt! Efter en lång promenad genom parken kör vi vidare genom stadskärnan och tar en kort promenad längs gågatan ”Swanston Street”. Efter de senaste dagarnas och veckornas lugn och ro blir storstadens liv och rörelse snabbt obehaglig och vi fortsätter vår resa norrut.

Det är svårt att tro hur långt trafikstockningarna in och ut ur staden är. Glada över att vara tillbaka på motorvägen och ute ur trafikkaoset kör vi genom lugnare områden till ”Seymour”, där vi unnar oss en måltid på en dyrare (förmodligen den enda) restaurang.

Eller så var vi utmattade eller så började vi vänja oss vid de diskbänksdödande mjuka sängarna där man möts i mitten. Efter en liten försovning fortsätter vi mot Alperna. Återigen är det knappt någon trafik på vägarna, vägen är inte lång och så kommer vi fram till Bright Park vid 13-tiden. Husvagnsparkeringen, där vi får rabatter, har bara en ”deluxe Cedar Villa” ledig - men något annat kan man ju inte unna sig.

Efter att kort ha orienterat oss gav vi oss iväg på ”Cherry Walk”, som inte har något att göra med körsbär eller körsbärsträd, utan leder längs en pittoresk smal stig genom skogen längs „Oven Rivers" stränder. Avståndsuppgifterna i guideböckerna stämmer inte riktigt, men det gör däremot tidsangivelserna. På vägen ser vi de första stora ödlorna (leguaner?) som lever i det vilda. Hela vägen doftar av olika kryddor, vi har uppenbarligen fått en bra tid, träden och blommorna blommar överallt. Vi korsar floden två gånger, varje gång på äventyrligt svajande broar som består av tre intilliggande träplankor med vajrar som räcken. Det gäller att hålla takten om man inte ska tappa balansen och hoppa av.