Värnamo har inte så mycket att erbjuda turister, och vädret blir också sämre, så vi åker direkt vidare till Tiveden nationalpark. Det är tredje gången vi besöker campingen Stenkällegården, och hittills har vi trivts mycket bra där. Efter de ansträngande resdagarna planerar vi att stanna till helgen. Nu bakar vi för första gången sedan vi flyttade in i husbilen vårt eget bröd, tvättmaskinen används flitigt och annars grillar vi. Men här möter vi myggor som vi inte känt till tidigare. Enligt svenska Wikipedia är det ”knottar”, är det de fruktade svarta flugorna? I alla fall är de otroligt små, 2 mm stora, och kommer därför igenom myggnätet. Tyvärr syns bettmärkena otroligt länge och kliar extremt intensivt och länge, och Staphisagria hjälper inte mot dessa myggor.

På fredagen åker vi och handlar, tömmer vattnet och tankar, och sedan tar dramatiken sin gång. Först bjuder vi våra campinggrannar på stor underhållning när vi parkerar på platsen – en meter framåt, men ändå tillbaka, sedan en meter åt vänster... – och sedan vill inte lyftstödet rikta in fordonet. Vid närmare betraktande, efter att ha gått runt flera gånger och kört upp och ner med stödbenen, står det klart: den smartare ger efter, i detta fall det vänstra bakre stödbenet. Efter att ha körts ut lutar det sig alltmer åt sidan, blir mer och mer snett.

Sådant händer förstås alltid på fredag eftermiddag, strax före helgen. Nu känner vi till HPC:s tyska kontaktperson, ringer till Orthos, till HPC, letar efter verkstäder i Sverige, och så vidare. Hela situationen kompliceras ytterligare av att vi inte har någon täckning på platsen med vår SIM-kortleverantör, Tre. Webbansvarig på campingen verkar tyvärr ha koll på läget, den enda anslutningen de tillåter har jag på min iPhone, inga möjligheter att använda hotspot eller liknande.